Hade min yngsta dotter Julia hos mig i helgen och som vanligt så blir det en hel del skratt och mycket prat om både killar och annat ”viktigt”.
Killar är ju så klart viktigast i hennes liv just nu, killar och kompisarna i skolan.
Medans jag kanske anser att skolarbetet, hur det går hemma och om hon trivs och mår bra kanske är viktigare.
Men vi brukar hinna med att avverka alla ämnen fast då i hennes prioriteringsordning såklart.
Och den här gången så pratade vi om en sak som påminde mig väldigt mycket om mig själv som barn eller kanske ska jag säga den yngre tonåren.
Och det var nämligen det när man kommer på att man tänker mycket, eller att man överhuvudtaget tänker och har funderingar som florerar helt av sig själv i huvudet.
Jag kommer så väl ihåg att jag satt bak i en bil på väg någonstans och helt plötsligt så satt jag och funderade på något.
Tankarna bara kom av sig själv liksom. Jag kan verkligen inte ihåg vad det handlade om och jag kan inte heller komma ihåg exakt hur gammal jag var.
Men just det att kunna få fatt i en tanke och fundera på den var för mig just då en sådan wow - upplevelse eftersom det förmodligen bara hade varit vanliga basala och fundamentala tankar som hade funnit där tidigare som t.ex. hungrig, trött, glad, ledsen och nödig på något sätt.
Men nu helt plötsligt så fanns det långa meningar i skallen och jag kommer så väl ihåg att jag tänkte att kommer det nu alltid att vara så här, att jag har liksom röster som diskuterar och som funderar i mitt huvud och som ingen annan kan ta del av.
Det vart nästan lite jobbigt efter ett tag och jag försökte att blunda och se om jag kunde mana bort dem på något vis, men det gjorde det hela bara ännu mera märkligare eftersom jag då även började fundera på varför jag gjorde så.
Till slut gav jag upp och fick helt enkelt accepterar det hela.
Samma sak hade min dotter alltså upplevt nu, kanske inte så att hon inte har tänkt tidigare men att helt plötsligt ha så mycket att mera fundera på.
Att fler och fler av hennes tidigare insikter om hur saker och ting ska vara har blivit till eftertankar och undringar som kanske ställer vissa saker på sin ände och spets som inte alls stämmer överrens med hur hon har blivit uppfostrad om att tycka och tänka tidigare.
Med en pappa som är ganska så intolerant, fördomsfull och rätt så trångsynt i vad det gäller det mesta och en mamma som lever helt tvärtom och som ganska väl kommer ihåg sin egen tonårsrevolt mot allt och hängde med både kreti och pleti utan att ta någon som helst ställning till det.
Självklart jag kan förstå att hon helt plötsligt har fått mycket att fundera på.
Vad är rätt och vad är fel, vem har rätt i sina värderingar, och vem av oss har rätt inställning när det gäller åt vilket håll hon ska ta sina beslut vad det gäller inriktning på livet, skolan och vänner
Eller kan det vara så att hon själv har en kurs i livet som inte alls passar in i något av dem som vi försöker få henne att gå.
Jag är i alla fall väldigt glad över att få vara med på den här resan och se vart den kommer att ta henne.
