Denna ständiga kyla..

... som biter sig in på bara kroppen, tittade på termometern innan jag sa Hej Då till min nattgäst och kunde konstatera att den hade sjunkit under natten till -6.

Jag blir sur, arg och fruktansvärt frustrerad jag gillar det verkligen inte.
Tycker att det får vara bra nu, men inser ganska snart är det är ju för all sin Hindersmäss i Örebro denna helg och då ska det ju vara kallt.

Under dem 20 åren som jag hade förmånen att bo där så kan jag kanske på ena handens tumme räkna dem gånger det har varit rätt så behagligt under just denna vecka att få gå runt på Stortorget och insupa doften, känslan och sorlet från den miljön av knallar och nasar som står och basunerar ut sina erbjudanden om brända mandlar, dammsugar munstycken och sylvassa knivar som du aldrig mera behöver slipa. Utan oftast så är det så kallt att man rusar förbi dem och in i värmen på något av stadens alla caféer som finns runt omkring.

Men just nu idag så längtar jag så efter värmen, ok att sola faktiskt lyser här i Stockholm idag, men det är ändå för kallt och snön har inte en chans att tina eller sjunka undan det minsta
Det ända som händer är allt gruset gräver sin lite längre ner i isen och lämna några dödens fläckar för oss som inte har begrepp att införskaffa broddar till skorna.

Känslan idag är: Längtansfull!

Plocka Äpplen

Jag har i snart 25 år alltid hållit på med någon form av träning.

Dem första 10 år var det StepUp och jag fick även då in löpningen ca 2-3 ggr/ vecka i spåret bakom huset där vi bodde. (vilket jag slutade med när jag flyttade men började sedan igen)

När jag sedan flyttade in till Örebro så började jag att spinna på Svettfabriken i Svettis och Friskis regi och nu när jag har lämnat trygga Örebro för ett nytt liv i Stockholm så har jag fått tänka om vad jag ska göra för att underhålla min träning.

Det är nämligen inte lika lätt eller rättare sagt det är svårare att få en tid att träna här än i örebro (och där var det också svårt). Så jag har fått gått från mina fördomar att Gympa är = att plocka äpplen och skotta snö.. För er som är födda på 60-talet fattar vad jag menar, det var så vår gympalärare skrek ut när man råkade vara omklädd och hade gympa under grundskolan.

Så jag har den sista månaden kört ett eller ett par pass i veckan med att plocka äpplen (vart tog den träningsformen vägen?) Dem är riktigt duktiga våra ledare på Friskis i Hornstull och jag blir lika glad när jag är där och det håller i sig hela vägen hem (superbra musik gör ju väldigt mycket) som jag faktiskt går för att jag inte orkar vänta på t-bana och bussen.

Igår så höjde jag min träning ytterligare en nivå då tog jag mig upp på löparbandet igen och körde ett pass där innan mitt medelpass började. Och på torsdag blir det ett pulspass på cykeln med tysken Wugel, en äldre herre med Gestapos-fasoner, men väldigt bra musik.

Men mest nöjd är jag över att jag har kommit igång med min löpning igen och att jag har släppt mina fördommar om att plocka äpplen

Då tar vi ett steg framåt

Redan 2011 och bloggen har varit totalt inaktuell i flera månader.

Jag gillar inte det och har varit nära att avsluta den helt. Ska man ha en blogg så ska den vara aktuell och levande.

Jag skyller allt på CSN som har förstört min glädje att skriva (lång historia som jag inte orkar att skriva om)

Men eftersom jag vet att jag kommer att sakna att få skriva av mig så har bloggen fått vara kvar och nu ska jag ta den ett steg framåt med den och ha den som mitt vanliga livs-snöre.

Att få skriva av sig är och har alltid varit min terapi av få ur mig mina alla konstigheter/ideér/påhittigheter/funderingar/spekulationer som ploppar upp i min hjärna.

Men vad min hjärna just nu är full så är det min resa till Bali som sker i Juni. Det kändes så gött i kroppen när jag klickade på knappen Boka efter att ha länge kollat på andra länder, kollat priser, hotell och förslag.

Men då Carin min vän från Örebro var på Bali i November med sin kille i 3 veckor så kände jag att dit ska jag. Bali..ett land som man bara har drömt om att kunna åka till.

Som barn och även senare i livet så har Bali varit i land som känns så väldigt avlägset och främmande, har aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna ha en möjlighet att kunna åka dit.

Så i Juni under 2 veckor så ska jag få leva min dröm, att ligga på playan i Sanur med sand mellan tårna och dricka paralydrinkar under palmerna och med havet som utsikt.