26 augusti 2010

Vad gör du om fem år?


Det är också en av frågorna som man får på en anställningsintervju. Hur ska man kunna veta det? Allt beror på vad företaget befinner sig om fem år. Om det har utvecklat sig och växt så får man hoppas att även jag har tagit samma spår.

För några dagar sedan var jag på en intervju som började ganska bra och avslutades också väldigt bra men där i mellan kändes den helt katastrofal och då inte bara för att jag var hiskligt övertrött och hade en hemsk hårdag utan för att det ställdes sådana frågor att jag kände mig totalt utskiten (förlåt mitt språk)
Men när man vänder på sig ut och in totalt och ändå inte får någon respons tillbaka i form av uppskattning, en samförstående blick eller några skratt så blir man till slut väldig konfys och undrar varför dem drar ut på det hela. Och så kände jag det då, jag fick träffa HR chefen och en av dem cheferna som skulle ha en chef till en av sina avdelningar. När chefen hade slut på sina frågor så tog HR chefen över och tyckte att den skulle ställa några riktigt kluriga frågor som var direkt goddag yxskaft svar på..
Tack och lov var hon inte med på nästa session där jag fick träffa nästa chef som även den behövde en underchef och här var det en härlig och skön stämning med en dialog som jag kände mig trygg i...som en intevju ska vara.

Vad som händer med jobbet? Jag har inte en aning, men jag börjar bli bra på att gå på intervjuer och ännu bättre blir jag efter nästa vecka när jag ska på en intervjuträning--

25 augusti 2010

Börjar på att tröttna lite...

Alla dessa frågor, säg dina styrkor? Vad är du minst nöjd med dig själv? Hur ska en bra arbetsplast vara.? Bla bla bla...
Jag verkligen tömmer mig inför varje intervju och ger allt jag har...Och ändå så räcker man inte fram.
Är ömsom arg, besviken och misströstad och ömsom energifylld, förhoppningsfull och full av jävlar anama men börjar mer och mer känna mig som en j-la medelmåtta som inte duger till så mycket.
Är arg på min vän som har peppat mig in till jobbet som jag inte längre har kvar, arg på företagsledningen som inte såg detta tidigare, och fruktansvärt besviken på mig själv som gick på det..
Men som man säger den som gapar efter mycket...